Ibland funderar jag faktiskt på att bli religiös. Inte för att jag känner mig lockad av biblar, kyrkor eller annat. Utan för att jag för det mesta känner så stor tacksamhet. Och så mycket kärlek till människorna runt mig.

Gabriel har fått mig att inse så mycket. Vad som är viktigt att lägga tid på. Jag inser mer och mer för varje dag att han är mitt mirakel och har fått mig "medveten". Kanske låter flummigt men så är det.

Livet har också varit hårt mot mig och även det har påverkat min personlighet markant. Det har gjort mig mer bestämd och ärligare mot mig
Själv.

Jag känner lycka, trots alla motgångar. Ren och skär lycka

Ska jag tacka Gud då?